Hauva

Vi for ut på en promenad, jag och valpen. Vi gick lite längre än vanligt - men vi har gått ditåt tidigare nog - och träffade på en trebarnsmamma med sina barn. De lekte ute på gården och mamman blev så kär i Norton. Hon sa, "Oj, vad söt! Min dotter älskar hundar, är det okej om vi kommer och säger hej?". Visst tyckte dottern om "hauva"-hunden, men modern verkade nog ännu mer förtjust (det här har hänt förr, det finns en ung mor som också har en dotter nära var vi bor och hon, också, påstår att hennes dotter älskar hundar och "oj, får vi hälsa på honom?"). Visst är det något med valpar och småbarn, de tycks på något vis höra ihop. Notera dock att jag själv inte har någon som helst tanke på att ha valp och barn samtidigt. 

Men jo, vi hälsade på barnen och Norton betedde sig alldeles utmärkt. Gav till och med ungen en liten puss på kinden. Jag övervakade situationen noga förstås, och modern höll också koll på läget, så det hela var väldigt organiserat och trevligt - detta möte mellan hund och barn. Det är dessutom väldigt tacksamt då man träffar på en förälder med barn - man behöver liksom inte hålla uppe konversationen så mycket, utan föräldern pratar på (oftast förklarar hen situationen och hundens beteende åt barnet) och så får man själv bara svara på några rutinfrågor som, är det en flicka eller pojke, hur gammal är han, vad är han för ras etc.  Smidigt är det alltså, och det var det den här gången också. Sedan började det regna så då for vi hemåt i rask takt eftersom Norton inte gillar regn. Fint så, för denna gång.

Jag är så glad att Norton inte längre är rädd för barn. När vi först fick honom skällde han ju åt allt och alla, och speciellt barn var något helt fruktansvärt skrämmande! Men numera tycks han fatta att så länge man är snäll med barnen är barnen snälla med honom. Och så ska det ju vara. :)