Separationsångesten...

... är nästan ett minne blott! Idag kom jag hem efter en 38-minuters promenad till en hund som somnat! Han vaknade inte ens när jag öppnade dörren och började först föra liv när han såg att det var Jag som kommit hem. Jag är så stolt över vår hund! Han har gjort såna fantastiska framsteg under de senaste veckorna. Han hade ju till att börja med ganska många symptom av separationsångest - panikflämtningar, skällde, ylade, sprang runt som en galning, bet i saker, rev i saker... Jag menar, han lyckades ju till och med ta sig upp på köksbordet där i ett skede. Plus att när man väl kom hem var han jätte-jätte-upphetsad väldigt länge efter att man kommit hem. Men nu, haha, nu är det ju helt annorlunda! Han får massor med mat och godis, samt några favoritleksaker, så han märker inte ens när man lämnar lägenheten. Och sedan då man kommer hem så sover han?! Nog är han fortfarande upphetsad när man kommer hem, men det går över på någon minut - vilket är helt rimligt tycker jag. Nog vill man ju ändå ha en hund som blir glad av att man kommer hem? Visserligen märker man att han nog varit lite ängslig medan man varit borta (hans kiss-papper vid hundgrinden brukar vara utspridda litegrann vilket tyder på att Norton hållit på och hoppat mot grinden för att slippa mot ytterdörren), men det är småsaker. En sak är då säker: om man kategoriserar Norton som att ha haft en medel-svår separationsångest (svår separationsångest skulle innebära att han hoppar genom fönster för att springa efter husse/matte), så börjar hans ångest definitivt bara vara lindrig. Och lindrig är ju knappt någonting! Lindrig är stora framsteg! Lindrig betyder att vi kommer lyckas!