Jag skulle vilja påstå att kommunikationen mellan mig och valpen (och förstås Lauri och valpen) börjar vara riktigt bra. Inte nog med att vi är Nortons favoritmänniskor på hela jorden, så tycks han förstå vad vi vill från honom - för det mesta. När vi ropar "kom" så kommer han, när vi säger "nej" uppfattar han att vi inte gillar det han gör (men att sluta göra handlingen är kanske lite svårt ibland) och nu idag när valpen såg på mig med sina stora ögon och jag frågade honom "Ska vi leka?" så såg man hur han genast visste vad som var på gång.* När jag sedan tog fram haren (avlång brun mjukis-hare som Norton älskar att leka med) var han genast med på noterna. Det var så roligt att se hur hans ögon glittrade till när jag busade med honom och man kunde nästan tro att han hade ett leende på läpparna.
Ibland är det bara så himla trevligt att ha någon som älskar en sådär mycket. Någon som bara önskar att man ska leka med honom i 5-10 minuter så att han sedan kan (helt utmattad) sussa sött vid ens fötter. Ah, kärlek.
*Det är troligt att han reagerade på min intonation om hur jag sa ordet "leka", men det är också troligt att han har lärt sig ordet "leka" eftersom ordet alltid upprepas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar